.

Söndag 17 januari 2010

I dag är det bistert. Vinden viner längs tomma gator och himlen hänger lågt över hustaken. Inne sprakar kaminen och katterna ändrar ställning bland obäddade sängar. Vi stänger dörren och hukar på väg till bilen, klockan är fem minuter i elva, fem  minuter till vi ska samlas vid Södviks bageri.

 –Det kommer säkert ingen idag, det är för kallt. Ingemar verkar ganska säker på sin sak.

Vi svänger ut på Gamla landsvägen och skymtar två bilar vid bageriet.

-Jäklar också! Nu är det bara att gå. Jag drar ner mössan.  

 Det är Tina Skiöld, hennes man Jan-Åke och  Håkan.  

–Jag kan tyvärr inte följa med, har gått för mycket, säger Håkan.  Vi övriga tittar på varandra.  Jag känner våra tankar fara omkring:  ska vi verkligen…  vi är ju så få… nej det är för kallt… jo kom igen nu…  en liten vandring….

–Ja, okej,  en kortis nu när vi ändå är här, jag hör mina ord och känner värmen från kaminen.   Vi sätter oss i bilarna och åker mot Östra Södvik där vi parkerar vid ”Gustavs” en gammal gård, numera sommarhus. Här är också vändplats för plogbilen.

Vinden sliter tag i oss med en gång när vi kliver ur bilen och hukande börjar gå mot Södviken, det dånar och det är svårt att att höra vad vi säger. Pulsande går vi och tittar ner på fötterna, då och då, tittar vi upp för att se vad de andra befinner sig. För att överhuvudtaget höra vad någon säger måste vi se på varandra. 

Vägen mot Södviken ramas in av snötäckta åkrar blåsvart himmel, och yrsnö.  Vi fortsätter att stirra på fötterna och snart befinner vi oss i Södvikens fågelskyddsområde som på somrarna betas av bla. Ingemars  ungdjur. Just nu verkar sommaren avlägsen och vi har en liten föreläggning om vilken väg vi ska ta för att klara oss undan blåsten. 

-Jag tycker vi går genom skogen, då får vi skydd mot vinden, och när vi kommer ut mot skäret har vi vinden i ryggen. Ingemars förslag godtas. Vi viker av från viken, går över en liten stenbro fortsätter sedan längs med en smal väg väl skyddad mot ilskna vindar. Här fortsätter vi att småprata och låter vägen föra oss framåt. Den blir en stig, en mindre stig, en ännu mindre stig.  Ett buskage med krypfaktor uppenbarar sig.  Vi tar oss igenom allt utan yxa, och jag förevigar Tinas atletiska rörelser med en liten bild när hon försöker forcera taggbuskarna. Vi kommer fram till en tyst tallskog, där furorna sträcker mot himlen.

- Gården ni skymtar mellan tallarna heter just ”Talla”, berättar Ingemar. Vi fortsätter förbi Talla och ut på öppet lanskap igen där vinden återigen kastar sig över oss och vi hukar. Jag kikar upp under mössan och ser havet, nu är vi på Hallnäs sidan. Här längst in i viken är havet fruset och grått, här och där syns vita fält av snö. En sjöbod lyser svagt röd mot allt det vita och den lilla hamnen med sin kanal är även den djupfryst med en gul strimma i mitten.  En båt med magen uppåt ligger säkert och väntar på islossning och vårfåglar… Jag blir avbruten i mina tankar av att Tinas man vill visa oss något.  En svan ligger hopkrupen och stel med näbben mot bröstet, ovanför cirklar havsörnen i väntan…

…livet är som det är.

Vi fortsätter förbi skäret, men bestämmer oss för att det blåser alldeles för mycket för att gå dit ut. Vi har gått i en cirkel och har återigen hamnat i Södviken.  Isen ligger långt ut till havs och där horisonten möter fruset hav, är det svårt att se vad det det ena börjar och vad det andra slutar. Olika nyanser av vitt, grått, blått omringar oss, vi står tysta, och en känsla av att befinna sig på fjället övermannar oss alla. Vinden dånar, kastar sig återigen över oss, och långt där ute hörs öppet hav.

 Med vinden i ryggen fortsätter vi, och härute på isen ligger vallarna I drivor och jag lyckas återigen föreviga Tina när hon sjunker ner med snö till låren för att sedan ta sats och forcera vallen lika elegant som vanligt!

I lä, och med ryggarna mot tättstående enar dricker vi kaffe, och är rörande överens om att det var bra att vi övervann vädret,  vårt motstånd och gick ut. För vad är bättre än att gå för ”Hjärtat och Samvarons skull” Så med de orden avslutar jag dagboken för den här gången.

Vänliga hälsningar

Anne-Sofie Holmberg